Barnkonventionen

Konventionen om barnets rättigheter är den mest ratificerade FN-konventionen om mänskliga rättigheter i världen. Den har ratificerats av 196 länder – endast USA står utanför konventionen.

Regeringar, medborgarorganisationer och experter på olika barnrelaterade områden deltog i utformningen av innehållet. Konventionen är de olika parternas åsikt om vad som är viktigt för alla barn i världen.

Du hittar uppgifter om användningen av medlem per målland och per program i UNICEFs internationella transparensportal.

Staterna runt om i världen har gjort framsteg när det gäller att utveckla lagstiftning enligt konventionen om barnets rättigheter, men tyvärr inte tillräckligt. Det finns också utmaningar i Finland. De mest alarmerande exemplen på bristande efterlevnad av konventionen är de dödsdomar som utdöms mot barn som begått ett brott när de var minderåriga. Enligt Amnesty International har minst 152 barn under 18 år avrättats i tio länder sedan 1990. Konventionen om barnets rättigheter förbjuder att minderåriga som begått ett brott döms till döden (artikel 37).

Konventionen fortsätter att utvecklas för att möta utmaningarna i en föränderlig värld, vilket är anledningen till att tre fakultativa protokoll, så kallade tilläggsprotokoll, har lagts till. Dessa omfattar barns medverkan i väpnade konflikter, barnhandel och utnyttjande av barn för prostitution och pornografi samt rätten att överklaga.

Konventionen om barnets rättigheter trädde i kraft i Finland 1991. Finland har också ratificerat alla tre tilläggsprotokoll.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (UNCRC) publicerar allmänna kommentarer för att stödja genomförandet av konventionen, där kommitténs tolkning av de rättigheter som garanteras i konventionen anges. Dessa tolkningar omfattar både enskilda artiklar och olika teman. Hittills har kommittén publicerat 25 allmänna kommentarer. Du hittar alla kommentarer på svenska på Barnombudsmannens webbplats.

Konventionen om barnets rättigheter är inte samma sak som 1959 års deklaration om barnets rättigheter. Deklarationen var inte juridiskt bindande för staterna, men konventionen är det.

Konventionen är vägledande för hela Unicefs arbete. Fördraget innebär att vårt arbete inte är "bara" välgörenhet. Att skydda barns rättigheter är en lagbunden skyldighet för staterna.